Först en homage.

Om en tour-spelare någonsin skulle ta sig till stockholmstennisen är det troligen inte mycket denna utomjording skulle imponeras av. Good to Great – snaskigt, Anders Roséns 23 Tinderdejter – snark, Lars Gustafssons bok Tennisspelaren – jaja. Nä det finns nog egentligen bara två saker denna övermänniska skulle kunna tänkas falla i beundran inför. Det ena är Hellas Tennisklubbs Barracuda-tält från juraperioden – och det andra är Victor Nyströms backhand. Med ett väl tilltaget western-grepp i högernäven och basebollfattning i vänstern trotsar Nyström alla naturlagar när han avfyrar sin tvåhandare. Det borde inte gå – men Victor kan. Och som han kan. Likt Truls pingis-serve har Nyström utvecklat en teknik där han träffar bollen så långt bak att han kan använda kroppen som kamouflage och därigenom maskera sitt slagval. Att inte fler forskare satt tänderna i detta eller tourspelare kopierat tekniken är en gåta. Men att ryktet spridits sig på gatan är tydligt. DubbelTrubbel lockade i år fler deltagare än någonsin – igen – men lik förbannat stannade tävlingen av varje gång Nyströms tvåhandare ven genom reservatet. Trots den ständigt tilltagande skaran av fans har än så länge ingen vettig förklaring yttrats kring hur Victors backhand egentligen går till. Det enda sättet är att anförtro saken till den ordlösa mörka sidan av ens tennis och ge fan i att störa mäster Nyström – ty Victors backhand är ett fönster mot det okända. 

Och nu till tävlingen.

Den nionde upplagan av Carrigan’s DubbelTrubbel lockade hela 44 st taggade racketfäktare. Tur att Hellas TK förstått Trubblet och byggt till två banor. Utan dem hade årets upplaga aldrig gått att genomföra. I anmälningslistorna hade vi trubbel-veteraner som Anna Beckman, Nadine Zephir, Joel Hedman och Robin Ljunggren – men också nykomlingar i form av Adrian Hynne, Felix Rosen, Jan Edén, Einar Boström, Anders Olzon, Joakim Schröder, Charlie Pilotti, Tyra Björklund, Otto Preger, Patricio Gabriel, Miller Morris, Casper Hedlund, Frida Munck, Daniel Ambrén, Johan Smith, Sandra Ljung och Jakob Munck. Som om inte det vore nog hade dessutom några Hellas Tennis Allstars smugit sig ut ur sina tusenåriga gömmor för att testa på hetluften i Trubbeldiket. Oerhört glädjande att se legender som Uffe Nyström och Julio Gabriel i startfältet.

Gruppspelet borde döpas om till Blodbadet. Ynka fyra av gruppspelets ca 40 matcher slutade 3-0 – alla andra avgjordes i dubblarna. Ett ynka game fällde avgörandet gällande vilka som skulle gå vidare i inte mindre än tre grupper och idel namnkunniga spelare fick snopet se sig själva fokusera på den gula bubbliga drycken i stället för något slutspel. På elefantkyrkogården kunde vi hitta prominenta namn som Hasse Hamberg, Tobbe Hansson, Betty Brusewitz, Karin Sandström, Johan Eiritz, Stefan Grahn, Åse Botha och 2018 års segrare och ovan nämnde Victor Nyström.

När det väl var dags för semifinaler hade idel storfavoriter och nykomlingar sträckt fram näsan. Robin Ljunggren med partner Adrian Hynne hade med minsta möjliga marginal bokat sin plats via en andraplats i gruppspelet och några tajta slutsspelsdubblar. Fjolårsvinnaren och Next Gen-finalisten Viggo Sandström hade med Emma Öistämö bedrivit slakthus med allt som kommit i deras väg på deras eriksgata fram till semin. På den undre halvan lurkade idel lurifaxer i form av den spelat bakfulle Lucas Pilotti (i sitt livs form) tillsammans med stadige DT-debutanten och Hästhagaren Felix Rosen – men också forehandsläggan Arya Yazdani för dagen ihop-parad med eleganten Jan Edén.

Det satt långt inne men Robin visade till slut att gammal är äldst mot Viggo när han vände 0-1 till 2-1 i sin singel. Emma skällde ut både tävlingsledning, sig själv och de högre tennismakterna efter sin oväntade förlust mot plötsligt storspelande Adrian Hynne. När den välbekanta frasen ”Jag ska aldrig mer spela tennis” basunerades ut över nejden var ett finallag klart.

Den andra semin skulle bli en jämnare uppgörelse med tajta matcher överlag. Arya slog Lucas på stadighet och Felix Rosen plockade till slut ner en alltmer stumnande Jan Edén. Efter en resolut dubbelinsats där viljan mer än spelet avgjorde norpade Lucas och Felix den sista finalbiljetten.

Inför avgörandet uppstod en prekär situation. Det stora deltagare-antalet parat med avbrotten kring Victor Nyströms backhand samt tävlingsledningens aningen slapphänta förhållningssätt till frasen ”fem minuters inbollning” hade lett till att vi bara hade 15 minuters dagsljus kvar att spela på. Trots publikens generösa erbjudande om att lysa upp banorna med sina mobiler valde tävlingsledningen att korta ner matcherna för att slippa behöva spela klart finalen uppe på kontoret. Singlarna spelades därför i shootout-form – dvs bäst av ETT(!) tiebreak. DJ Down Unders slängde på Scissor Sisters version av Comfortably Numb till dansgolvets stora glädje och Robin servade igång finalen.

Den ”bakfulle” Pilotti inledde som i trans och kastade sig frustande ut i hörnorna och kontraslog mot en till synes chockad Ljunggren. Hynne, märkbart tagen av stundens allvar, kom inte alls upp i nivån från semin mot ”väggen” Felix Rosen och hamnade snabbt i underläge 0-4. På läktaren passade Tina Andersson och undertecknad på att remenissa aerobicsdansen från 2004 till flera i den yngre generationens förtret. Pilottis inledande frenesi mattades av en aning och alla de intervaller Ljunggren sprungit de senaste 15 åren började väga allt tyngre mot alla de intervaller Lucas Pilotti borde sprungit de senaste 15 åren. Via en tveksam felstuds (skärpning banskötaren!?) vann Robin till slut matchen och Lucas hopp stod nu till att partner Felix skulle vinna sin singel och därigenom framtvinga en avgörande dubbel. Rosen var i samma tankar även om 4-0 hade blivit både 5-3 och 5-4. Men ett missat öppet läge och en förlorad evighetsboll senare hade Ljunggrens partner Adrian plötsligt vänt och skaffat sig mästerskapspoäng. Rosen brassade en upp hög pastej ner mot Hynnes forehand som denne retalierade med sin patenterade mini-smash. Felix måttade nästa lyra långt nere i Hynnes backhandhörn. Adrian valde att slajsa kort. Läktaren höll andan. Bollen träffade nätkanten. Tvekade. Och tricklade till slut ner på Felix sida. En kollektiv andhämtning löstes upp i ett unisont vrål då segern var ett faktum. Robin Ljunggren och Adrian Hynne kunde tjoandes kvittera ut deras första inteckning i DubbelTrubbel-Spateln – i Adrians tävlingsdebut! – och publiken fick äntligen bege sig till den efterlängtade banketten uppe hos Brusewitz/Botha i Hästhagen. Grattis säger vi till våra segrare och tack till alla er som kom och förgyllde denna september-lördag!

Individualister finns det som sagt gått om – men det är klart färre som klarar av individualism i lagform. Till alla er revansch-sugna troublemakers därute, håll ut – nedräkningen till den tionde upplagan av ni vet vad är redan igång…

Dan Anders Carrigan

Finalisterna: Rosen, Hynne, Ljunggren & Pilotti